Vem är jag?

Så, vem är jag då? Hon med så många olika personligheter att den jag en gång var då jag bodde i Tanzania varit glömd ett tag då jag haft annat att tänka på. Jobbet, familjen, boendet, framtiden, vännerna? Och ja, allt det där dagliga med matlagning, städning, tvättning, inköp, sortering. Och allt det där egoistiska med vilka kläder jag ska ha på mig idag, hur håret ska ligga, hur ögonen ska målas och vilken jacka jag ska ha till. Allt det där som sammantaget blir jag, det andra ser som jag, men som egentligen bara är yta och inte säger någonting om mitt inre.

Till det yttre är jag 36 år gammal. En kvinna, nej - en människa av kvinnligt kön med brunt hår, blå ögon och en ständig strävan efter att hitta en hälsosam livsstil som kommer rendera mig fasta muskler och en mer slimmad siluett. Jag har en bred och fyllig mun som i vissa lägen aldrig slutar prata. Och innanför det där mörkt kastanjefärgade svallet som alla avundas mig sedan jag var liten men som jag själv aldrig riktigt tycks få fason på, så arbetar min hjärna nonstop med alla intryck, känslor och tankar jag har.

Jag bor med min kille, och vår dotter på 35 kvadrat på Kocksgatan på Södermalm i Stockholm. Mitt i smeten. Mitt bland husen, restaurangerna, parkerna, kaféerna. Mitt i - fast ibland känns det som att vi bor mil därifrån då vi lever ett så okonventionellt liv. Alla sover i samma rum, "lekrummet" som vår dotter kallar det. Vi har ingen bil, ingen yta för oss själva. Inget badkar, ingen diskmaskin, inga stora garderober. Ingen fåtölj, ingen sänglampa, ingen mikro.

Vi har varandra. Vi har våra drömmar. Och mellan varven går vi bananas på det här lilla livet. Mer om allt det en annan gång.

Vi är i alla fall här nu - och det är jäkligt fint. 

Det jag jag trodde jag förträngt

Du vet det där med att man säger att man har en rad olika personligheter i sig. Vissa har man förträngt så mycket att det krävs att en doft eller en person från det förflutna korsar ens liv för att minnas den man en gång var. 

Vissa personligheter var skräp och det är lika bra att man förpuppat sig och lagt dem bakom sig som ett lövtunt, skimrande skal. Men vissa personligheter var bra. De har man bara glömt på grund av stress, andra människors påverkan, nya levnadsmönster och andra vänner. Men tydligen finns de lagrade i en, i ens tålmodiga hjärnbark, och så i ett trollslag minns man dem igen. 

Jag gick av en slump in på en hemsida och såg detta klipp och insåg att jag levt ett helt liv i Tanzania. Någonstans bland de outröttliga insekterna som aldrig håller tyst, någonstans bland allt det frodiga gröna, någonstans bland de små stigarna av röd jord och kularna av mättat syre finns den personligheten kvar. Den var lycklig, rädd. kär, olycklig, sjuk, cool, stark, modig, varm, sorgsen, betagen, golvad och glad. Den var jag. Och den jag är nu minns helt plötsligt allt det jag trodde jag förträngt.